Idag är jag mjuk..

Lördagmorgon. Ännu ingen bäbis. Vädret verkar bli fint och jag hoppas på en långpromenad.

Jag tänker att varje barn föds med ett universum av kärlek och omtanke, och precis som universum är det oändligt men ändå expansivt. Vilka möjligheter det ger. Och hur mycket kärlek den minsta än får så inskränker det inte på den lite störres universum. Möjligtvis ger det ännu större rymd för de båda. Att växa.
Universum kan böja ljus. Kärlek kan böja ens hela universum.
Tyvärr får inte alla barn tillgång till sitt universum.

Till min saknade vän

Kan det bero på att jag går i väntans tider och att du väntade barn när du hastigt gick bort? Eller beror det på att du dog ifrån oss vid den här tiden på året? Kanske en kombination?
Jag minns hur du ringde mig, jag tror du var hemma men stod ute och rökte, för att fråga om du berättat att du skulle bli pappa. Det hade du. Samtalet blev kort och varför skulle det inte bli det? Vi kunde ju prata med varandra när som helst lusten fanns.
Jag tänkte en stund på hur fint det var att du stod där ute och bara lät tankarna flyga iväg; tankar om ditt framtida barn, att du ville dela den tanken med mig. Det finaste du kunde tänka på.
Ett tag senare, vet inte hur långt senare, fick jag ett samtal till. Det var den blivande mamman. Hon trodde jag var hemma så hon berättade utan omsvep, som man ofta gör för att orka berätta det oberättbara, att det som inte fick hända ändå hade hänt; du levde inte längre. Jag sjönk ihop på knä på T-baneperrongen. Tåget kom. Jag gick på. Tvingade mig själv att hålla ihop tills jag var hemma. Jag sprang uppför trapporna. Hann precis innanför dörren innan jag bröt ihop.
Jag tänker på dig ständigt. Jag saknar att inte få vara pappa bredvid dig.

Fem dagar över tiden

Det är svårt att visa för urmodern hur ambivalent eller kanske snarare förvirrande det känns. För mig knallar allt till synes på som vanligt men för henne finns en större oro. Både psykiskt och fysiskt. För mig endast psykiskt. Jag vill inte att varken du eller jag ska behöva uppleva den smärta en förlossning innebär. Trots den underbara som ska komma ut. Jag tycker att det är svårt att bara vara förstående och tolerant när vi bråkar trots den underbara som ska komma ut. Och jag vet att jag borde vara ett stöd. Nu mer än någonsin. Jag försöker men jag kan bättre.

Biologismen vinner igen?

(Har funderat lite. Det skulle vara riktigt jävla förvånande om det var SAMMA barn som kom ut igen!!! Ville bara säga det.)

Föräldraskap borde kanske främst grundas på socialt föräldraskap istället för biologiskt föräldraskap? Vilket är egentligen viktigast ur ett barnperspektiv? Och det är väl främst det perspektivet man bör ha?
Tiden borde vara mogen...
Varför är val av kön så avgörande?

Två dagar över tiden. Ev. snart tre...

Känns overkligt att det överhuvudtaget kan vara dags när som för tvåan att komma. Ena stunden tre, andra stunden fyra. Fast kanske inte riktigt så lätt.
Overklighet nr 2 är att det inte är samma baby som kommer ut som förra gången. Kanske inte ens liknar varandra. Kan man verkligen vara säker på att det är samma mamma? Ja, visst kan man det. Vi är ju gifta.
Snart är vi ett gäng. Los Locos Gängos.

Andra försöket (i dubbel bemärkelse..)

Sista minuterna på jobbet. Om två dagar är vi fyra i la familia por favor, om man kan lita på vetenskapen. Min gissning är dock att vi får vänta tills på tisdag.
-Sånt känner en kvinna på sig..eller?..ja?.....nä?....eller...vad?..... som vår barnmorska skulle ha sagt. Puh, skönt att man blev av med henne.
Tänk om man kunde säga samma sak om Björklund! Om Leijonborg kan man nästan det...

Första försöket...

Ett alternativ till dagbok. Ska försöka att dokumentera bitar av min framtid här framöver. Och gör man det på jobbet så tjänar man ju faktiskt pengar samtidigt.....Stordåd kommer att inträffa...