Kan det bero på att jag går i väntans tider och att du väntade barn när du hastigt gick bort? Eller beror det på att du dog ifrån oss vid den här tiden på året? Kanske en kombination?
Jag minns hur du ringde mig, jag tror du var hemma men stod ute och rökte, för att fråga om du berättat att du skulle bli pappa. Det hade du. Samtalet blev kort och varför skulle det inte bli det? Vi kunde ju prata med varandra när som helst lusten fanns.
Jag tänkte en stund på hur fint det var att du stod där ute och bara lät tankarna flyga iväg; tankar om ditt framtida barn, att du ville dela den tanken med mig. Det finaste du kunde tänka på.
Ett tag senare, vet inte hur långt senare, fick jag ett samtal till. Det var den blivande mamman. Hon trodde jag var hemma så hon berättade utan omsvep, som man ofta gör för att orka berätta det oberättbara, att det som inte fick hända ändå hade hänt; du levde inte längre. Jag sjönk ihop på knä på T-baneperrongen. Tåget kom. Jag gick på. Tvingade mig själv att hålla ihop tills jag var hemma. Jag sprang uppför trapporna. Hann precis innanför dörren innan jag bröt ihop.
Jag tänker på dig ständigt. Jag saknar att inte få vara pappa bredvid dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar